du var ingen jag var aprilhimlen

och när jag ser tillbaka på allt det vi en gång hade. ser jag det som finns nu. fast allting var mycket starkare mycket tydligare mycket enklare.
och jag är så frukstanvärt rädd för att göra om just det misstaget som nästan tog död på mig.

a picture will always show the past



och allting är nytt och jag tror att det börjar om nu


because you are loved


Än en gång så byter jag blogg. Av personliga anledningar. Till hoppet om att det här ska bli en lycklig blogg.
Så ni som faktiskt bryr er om mig. Följ mig på livsillusioner.blogg.se

Jag älskar er. Tack för att ni läser och kommenterar.

jag vet vem jag är när jag är hos dig

Vill att anonym ska tala om vem han är.


Dagen började med att bussen inte kom. Så jag fick åka med mamma till skolan och då blev jag tio minuter sen. Sen hade jag inställd idrott pga att alla idrottsanläggningar i kommunen är avstängda tack vare snön. Sen hade jag bild och musik.
Efter skolan gick jag till biblioteket för första gången i mitt liv tror jag. Har haft ett bibliotekskort sen jag var.. sju? Och jag har skrivit mitt namn på det... för åtta år sen. Jag lånade Duktig Pojke av Inger Edelfeldt och En Av Dem av Ingrid Sandhagen. Om någon har läst dom så säg gärna till! Lånade även två skivor, (Miss Li - Songs of a Rag Doll, Melissa Horn - Säg ingenting till mig).

Hemma. Önskar att det var onsdag. Önskar att du kysste mig sådär så att skägget kittlar mot huden.

ensam är stark, vilket jävla skitsnack



Jag har två par nya glasögon (vad tycks?) och den här kommentaren gjorde min dag. Men jag hatar att personen var anonym. Man vill ju liksom bara söka upp personen och ge den världens största kram.
Snälla vinka nästa gång du ser mig?
      Idag har jag varit i JKPG och tittat på Maja som har åkt Kalle Anka Cup. Fast mest av allt ville jag därifrån så att jag, mamma, Annah och Tove kunde åka till A6. Jag fick lite nya grejer till rummet och nya, fina kläder. Sen köpte jag dom här glasögonen. Fint värre.
Ha nu världens finaste söndag. Och glöm inte att tycka synd om mig som börjar skolan igen imorgon.

defying gravity


Har inte skrivit något på jättelänge. Orkar inte lyfta blyertspennan. Orkar inte tänka. Känner mig så tom.
Samtidigt känner jag mig för första gången på väldigt länge, glad.
Kanske för att jag har tjuvtittat på sista avsnittet av glee och att det var det finaste jag sett?
Den där tomheten har jag nog insett vad den är. Just vad den är. Den gör det svårt att andas. Måste tänka på andningen. Jag är inte så hel för tillfället. Det saknas en del. En pusselbit. Pusselbiten heter Daniel.

there's no other way when it comes to the truth

"du kan inte ändra på det förflutna, men framtiden är din och den kan du göra vad du vill med
så gör inte om det"
 
verkligheten. just den som jag försökt fly från.
kanske på tiden att acceptera och leva som det är meningen att man ska leva.
vill kanske inte se tillbaka på mitt liv om några år och känna ångest över saker jag inte hann med som ung. saker som blev försent. saker som man ångrar. måste ta tag i mitt liv nu. göra något av mig själv. limma ihop allt som har spruckit och sätta plåster på sår.
   jag är väldigt öppen med mina tankar. det är så jag är. det är så jag kommer förbli. det är jag liksom. oskar. rosettpojken, mr-saturday, gaytomten, pennie, sjuk dh-kompis, höstlöv, senap, ozkrawr, solstråle.

jag ångrar liksom några timmar av den annars så fina helgen. var bara det jag ville säga.


det är för himlen i dig

Tillbaka. Efter en vecka ungefär. Tillbaka till verkligheten.
Vet inte riktigt vad jag tycker om det.

saknad kan man lära sig att leva med ibland

Jag har inte påstått att någonting av det här handlar om mig. Men det är kanske inte alltid så kul att sitta här och se på när någon annan är ledsen och det är ens eget fel.

my head, my heart, my mind, my wing


Önskar kanske att jag inte hade valt någon dörr alls. Eller egentligen är jag nog glad att jag gjorde det. För i slutändan så är det nog det som var det bästa att göra. Fast inte just nu. Just nu känner jag mig bara hemsk. Alldeles för öppen. Ärlig. För jävlig, passar bra. Tänk om jag inte hade funnits.. Då vet jag en väldigt fin person som betyder väldigt mycket för mig, som inte hade behövt gråta just nu. Han hade inte behövt få hjärtat krossat av en idiot.
Kanske har jag ett skal? Ett hårt ogenomträngligt skalbaggeskal? Det känns så korrekt just nu. Insidan brinner av ångest. Utsidan är bara trött. Kanske ler den ibland.
Så, idag tänker jag nog strunta i att leva lite. Kanske mår bättre imorgon.

Förlåt.


du är min hjälte för du vågar vara rak


Jag är rädd för döden. Men jag har insett att döden har två rädslor. Kanske fler.
  Jag är inte rädd på det sättet att det skulle stoppa mig att ta livet av mig. Det hade varit andra orsaker isåfall. För tar jag livet av mig, då gör jag ett val. Väljer jag däremot att leva mitt liv och dö av ålderdom, så är jag jätterädd. Det spelar ingen roll om du håller mig hårt. Ingen kommer minnas om hundra år. Man dör. Och universum går under utan att man vet om det och allting kommer bara vara tyst och jag ryser när jag skriver det här. Denna värld kommer inte att vara för alltid. Vad spelar det för roll om jag gör något stort? Snart är det bortglömt och denna värld som vi håller på att bygga, kommer att vara borta. Jag är en tönt som nu förstört nätter för vissa som läser. Jag kommer ha problem med att sova inatt. Jag brukade gråta långt in på nätterna när jag var sju år när jag tänkte på sånt här. Men samtidigt. Vi lever en gång. Och kanske spelar det någon roll för dom människorna som kommer miljoner år framöver? Kanske är inte allt förgäves?
Om hundra år är vi stjärndamm min vän.

är du lycklig nu?


Ja. Jag är nog rätt lycklig egentligen.

du sa att rädslan den går över


Kanske borde jag bara var tyst? Jag orkar inte med så mycket mer egentligen.
Varje handling jag utför blir ett misstag som gör att jag hatar mig själv. Det gör att andra hatar mig också.
Jag har aldrig tyckt om mig själv. Så det är när andra attackerar mig som jag verkligen faller sönder. Likt glassplitter i snön. Det kanske inte syns så väl. Det är när man kommer närmre som man ser.
 Mitt huvud står still och den ynka, jävla sanningen som jag alltid beskriver som bäst, vill jag bara slänga i väggen tillsammans med mig själv. Jag vill kunna ge den. Men jag är inte stark. Inte någonstans. Bara rädd för konsekvenserna som jag vet finns bakom vilken jävla dörr jag än väljer. Nu har jag fått känna hur det känns med det. Och om det var lögnens konsekvenser så vill jag aldrig mer höra av ordet sanning. För det kan väl bara vara värre?
Så, från och med nu är jag tyst. Jag tänker stå i korridoren med alla dörrar och inte ta någon alls.
Vilket jag kommer ångra.
Godnatt,

jag önskar du var här nu

Jag känner mig lite tom ikväll. Så därför ska jag skriva om en sak som gör mig lite ledsen.
Jag kommer inte ihåg min första kyss.

Okej, på ett ungefär. Jag kommer ihåg med vem och vart. För det hände flera hundra gånger om. Men jag kommer inte ihåg när. Och jag vill komma ihåg det där ögonblicket. Men jag gör inte det.
Jag fick i fyran och var alldeles för liten för att tänka på sex. Ändå känns det som att vi lika väl kunde ha haft det då. Vi var så... på. Om ni förstår?
Nu i efterhand så inser jag att den kyssen var alldeles för tidig.

Jag kommer dock ihåg min senaste kyss. Den var fin.

det finns platser i vintergatan kvar



Jag är trött. Som fan. Orkar inte med skolan.
Orkar inte med någonting.
Jag älskar när folk kallar mig gay. Bring it on bitches. Jag hatar er.

älska lite grann som bara kära kan

Förlåt för att jag inte bloggade igår. Men skolan tar all min energi, på riktigt. När jag kom hem igår la jag mig direkt i soffan och sen sov jag tills Glee började. Sen la jag mig i sängen när det var slut. Gjorde lite engelskaläxa och sen somnade jag. Vaknade klockan sex på morgonen och var fortfarande skittrött. Nu är jag jättetrött.

Dagen var för övrigt ganska bra. Hade spanska, so, kemi, engelska och matte. Okej kemin är inte så roligt just nu. Vi jobbar med organisk kemi och idag så filterade vi en tio år gammal coca cola som vi spetsade med aktivt kol! Öh, ja. Intressant och lärorikt!
   Efter skolan gick jag direkt till Daniel. Och klockan fem sprang jag ner till stan för att fika med Magda.

Insåg precis att jag har missat början på Let's Dance. Så jag får väl gå ner nu gud vilken tönt jag är men vi ska nog äta snart och jag är faktiskt hungrig för en gångs skull kan kanske bero på att jag inte har ätit sen klockan halv tolv så förståeligt hejdå puss.


meningslösfullt

Jag har ett sånt busy life. Jag ska nog kändisförklara mig. HAHAHAHA. Nejmen jag har typ trettio bilddagböcker att titta igenom varje gång jag kommer hem. Sextio nya blogginlägg. Facebook-uppdateringar, nya videos på youtube och mail på msn osv. Okej. Nu låter jag jättetöntig. Förlåt. Men nu har jag tittat igenom allt och nu tänkte jag skriva lite allmänt ointressant.

Dagen började med trötta ögon och Halo och annan fin musik på bussen. Syslöjd första lektionen och jag broderar. Fint. Eller näh. Men jag är nästan bra på det. Eller jag hade kunnat vara bra på det. Anyways. Jag satt och diskuterade med Malin, Hanna och Linnea om att vi ska bilda en teatergrupp och att vi skulle på provdansning typ. Fast det sistnämnda vågar jag inte. Jag älskar att dansa och jag önskar att det kunde vara min grej. Unfortunately så är det inte det.

Jag tänkte fortsätta skriva lite men sen insåg jag att mitt dag var tråkig. Så jag tänker bespara er det lidandet. Men jag blev ännu en gång fruktansvärt förbannad på min klass på SOn.
Men jag kom på att jag måste duscha ikväll så eh. Jag måste iväg nu. Puss

come what may

Det bästa med tisdagar är att jag har drama. Och drama, teater, är nog det finaste jag vet. På riktigt. Jag älskar att stå där på scenen och försvinna från mig själv ett litet tag. Andas som någon annan och leva mig in i någon annans tankebanor. Jag.Älskar.Teater. Och jag får väldigt mycket beröm för det också. Idag var det jättemånga som sa att jag hade en inlevelsefull röst och att jag var duktig på att leva mig in i saker. Jag blir glad. Verkligen jätteglad. Och Anders, som jag träffade på likabehandlingsutbildningen, som sa till mig att "Om jag skriver en bok. Så ska du läsa upp den." Jag tycker om positiv kritik. Speciellt när jag känner att 'Nejmen det där är ingenting dom bara säger. Jag är nog tamejfan bra på det.'

Annars så åt jag årets första semla idag... Och sen mådde jag illa.
Nu måste jag sova men först vill jag visa er en av de snyggaste bildeffekterna som finns på photoshop. Bilden är ful men jag ville bara visa effekten. Den heter 'gammalt foto'. Puss&Sov fint.


jag kunde inte andas till slut

Idag. Måndag den elfte januari tvåtusentio, 100111, så började skolan igen. Efter tre veckors lov.
Och jag ville verkligen inte. Och hela dagen tillbringade jag med att gå omkring och vara ledsen. Typ. Jag hatar min skola. Fast egentligen inte. Eller jo. Det gör jag. Jag hatar min klass. Nej. Nu ljög jag. Jag tycker om min klass. Fast ibland vill man bara ge en del av dem en smäll på käften när dom yttrar sig fel om homosexualitet tex. Som idag då. Att en del inte av vettigare åsikter.. Nej vart är världen påväg?

Maten var äcklig och jag var inte på fotbollshumör på idrotten. Jag trodde btw att Martin skulle skälla på mig på SOn. Men han ville bara ropa ut hur duktig jag var på skolavslutningen. Då blev jag lite glad faktiskt. Och istället för teknik så har vi bild den här tekniken och jag blir så glad bara jag tänker på det och Peter, våran lärare, spelade Järnspöken, Utan Dina Andetag och Mannen I Den Vita Hatten på lektionen för han hade dom låtarna i sin spotify-spellista åh. Och på musiken spelade vi Eric Gadd. Så dom sista lektionerna var typ det bästa på dagen. Om man bortser från att prata med Elin på bussen och att komma hem.


Tidigare inlägg