du sa att rädslan den går över
Kanske borde jag bara var tyst? Jag orkar inte med så mycket mer egentligen.
Varje handling jag utför blir ett misstag som gör att jag hatar mig själv. Det gör att andra hatar mig också.
Jag har aldrig tyckt om mig själv. Så det är när andra attackerar mig som jag verkligen faller sönder. Likt glassplitter i snön. Det kanske inte syns så väl. Det är när man kommer närmre som man ser.
Mitt huvud står still och den ynka, jävla sanningen som jag alltid beskriver som bäst, vill jag bara slänga i väggen tillsammans med mig själv. Jag vill kunna ge den. Men jag är inte stark. Inte någonstans. Bara rädd för konsekvenserna som jag vet finns bakom vilken jävla dörr jag än väljer. Nu har jag fått känna hur det känns med det. Och om det var lögnens konsekvenser så vill jag aldrig mer höra av ordet sanning. För det kan väl bara vara värre?
Så, från och med nu är jag tyst. Jag tänker stå i korridoren med alla dörrar och inte ta någon alls.
Vilket jag kommer ångra.
Godnatt,
Hur du skriver, dina ord går rakt in i hjärtat. Precis som du sitter med en bok om mitt liv och skriver ur den. Du sätter ord på mitt liv, fina, vackra och alldeles för sköra människa.
Jag ger dig min morgon<3
länka mig på dig blogg hörru? jag länkar ju diig :)
Vet inte vad jag ska skriva, om jag överhuvudtaget skall skriva något alls. Sanningen kan vara hård men man måste ändå få veta/höra/se den. Annars kan man ju missa hur mycket som helst. Jag vill inte missa något, livet är kort fast ändå så långt.
Angående din kommentar på inlägget jag tog bort. Var inte rädd, enbart missförstånd kan göra så att ni tappar kontakt. Missförstå aldrig.
(xalice- vilken jävla kommentar)
ångra aldrig någonting. och gör inget du kommer att ångra.
För det första så ska jag säga att JAG tycker om dig och det gör även MÅNGA andra.
Och för det andra, sannigen gör ont ibland. Men att leva i en lögn kan förstöra så mycket mer.
*sanningen
du är fin. jag tycker om dej, på riktigt!
smsa och ring när som helst!
kan du ses i veckan? puss