om nyårsafton;
Jag minns nyårsafton 2008.
Jag grät 00.00. För att jag hade tyckt om 2008 så mycket. Jag grät för att jag aldrig mer skulle kunna fylla det året med något fint, något värt att minnas. Jag minns det då tydligt. Klara smsade mig, skrev att jag var för fin för att gråta.
Jag har hatat 2009.
Visst, det har funnits stunder. Håkan, 7 mars (som efteråt hjälpte till att utlösa sex månader i tårar). Håkan, 18 september. Januari iår, var väldigt fint. Sen har jag fått väldigt många, nya vänner. Samtidigt har jag förlorat vänner. En del har kommit tillbaka. En del är fortfarande borta. De flesta saknar jag så att huvudet nästan gör ont.
Halva året, var jag borta från min ängel, hon jag vill påstå att jag värdesätter mest i hela världen.
Jag har varit en idiot, hela året. Och det fick jag betala för.
Jag vill ha 2010 nu.
Jag vill göra det bättre än 2009. 2010 vill jag ha kärlek, sån där riktig kärlek som man får tillbaka. Inte som man tror sig få tillbaka. Inte sån kärlek som slungas in i glasfönstret och blandar sig med splittret av minnen och glas. Fast det kanske så kärlek är?
Nu vill jag ha 2010. Slut på 2009. Tack för att ni orkade läsa.
This time we're not giving up
Let's make it last forever
Screaming "hallelujah"
We'll make it last forever